malinsfibro

Jag blir galen! Jag har ju ingen dator utan bara en surfplatta och det är helt omöjligt för mig att hantera den. Det tar hundra år att skriva något och jag är inte teknisk nog för att få tangentbordet jag fått av brorsan att funka till den, haha. Sen så går det inte att svara på kommentarerna via mobilappen, såå frustrerande. Är det någon som kan uppdatera mitt tekniska kunnande så är det mycket välkommet :)

Kram
Malin

Jag kommer så väl ihåg när jag fick fibromyalgi-diagnosen. Det var soligt och fint ute och där gick jag på väg ut till bilen och storgrät och var helt förtvivlad. Då visste jag inte att jag inte alltid skulle känna så, utan det skulle bli bättre. Jag skulle inte vara förtvivlad för alltid. Sorgen försvinner med tiden mer och mer när jag upptäcker att det inte är en "dödsdom".




Varför jag skriver om det här är för att en läsare precis fått diagnosen, så det här är till dig.

Jag ska försöka ge er min syn på vad jag behövde just då.
Jag hade behov av att få prata av mig, släppa ut min oro och mina tankar och reflektera mycket men det viktigaste var att hitta glädjeämnen så jag hade ork att bearbeta allt. Man måste fylla på med energi för att kunna sörja och komma vidare.


Enkelt förklarat(Malins metod):

-Ta hand om dig själv
-Unna dig saker som ger dig energi
-Tillåt dig att sörja
- Prata med någon du kan lita på om dina känslor
-Försök låta det vara som det är i just den stunden, inget löser sig på en dag
-Och en viktig sak, är du osäker på diagnosen se till att få ett andrahandsutlåtande. Många diagnoser är lika så det kan vara bra att känna sig helt säker.
- Om du vill så läs på om sjukdomen(kan också minska oron)

Kom ihåg att DU är värdefull och lika mycket värd att få känna lycka och glädje som alla andra!




Kisses & Love
Malin

I förrgår kväll slog jag i foten på ovansidan i en kökslåda. Det gjorde så sjukt ont men det gick över en del så jag lyckades somna när det var bedtime som tur var.

På natten vaknade jag av en sån fruktansvärd smärta i foten att jag bara låg och kved. Fy vad jobbigt det var. Jag stod till slut inte ut, jag ville egentligen åka till akuten men det kändes ju löjligt när det var en sån liten grej, jag hade ju bara råkat slå i foten. Till slut efter smärtstillande tabletter och krämer somnade jag.


Igår var jag ute på promenad med Mimmi och det var en riktigt dålig idé. Trots att jag gick med kryckor lyckades hela foten svullna upp och smärtan var outhärdlig resten av dagen. Vad typiskt va, att göra illa sig så lätt men få så ont. Idag är det hursomhelst bättre! Ont gör det men jag står ut :-)

Vill ni att jag ska underhålla bloggen och berätta hur jag har det? Vet inte om någon är intresserad. Kul att ni är en del som tittar in här trots att jag sällan uppdaterar!


Kramar Malin

Hej. Jag har haft det så rörigt sista tiden. Mycket som hänt och så så jag har inte riktigt orkat blogga. Det funkar i perioder men ibland känner jag att jag inte räcker till för bloggen också.



Jag kan uppdatera er lite nu iallafall!
Jag har mått dåligt av nedtrappningen, tror det löste ut ett skov.


Nu går det hyfsat men jag sover mycket! Jag har mycket sämre uthållighet än innan och måste jobba för att hålla värken i chack. Det gäller att vila mycket, men samtidigt röra på sig så jag håller upp mitt eländigt låga blodtryck. Mycket värme behövs för att lindra så eltäcket är igång dygnet runt. Mimmi är hos mig till och från och det är så mysigt men hon är en mardröm just nu! Hon vill bara till godisskåpet hela tiden och mår inte riktigt bra av att flänga så mycket mellan mig och mamma som hon gör. Jag måste gå till läkarn snart och diskutera om jag kan vara utan smärtlindring eller inte men jag vill helst inte ta något.
Jag fortsätter i ett nytt inlägg så det inte blir alldeles för långt!

Kram
Malin

Tack för alla era fina kommentarer. Det värmer verkligen. Tyvärr har jag inte haft ork att svara på alla senaste tiden. Jag har inte heller märkt att blogg.se ändrat så jag inte får mail och att kommentarerna inte godkänns automatiskt utan hamnar under icke godkända kommentarer. För mycket nytt för en virrpanna som jag ;) Så då vet ni!

Puss

Nu har jag varit hemma ett par dagar. Det blir bättre och bättre men jag måste sova länge på natten och flera gånger på dagen för att plana ut värken och tröttheten. Det har varit otroligt jobbigt men nu är jag helt fri från tradolan/tramadol(opiater). Dessa fick jag hjälp med att sätta ut på sjukhus. De tror att mina symtom
Inklusive smärtan ska minska med 30-40% men jag är inte så säker. Det känns som att jag mår som jag gjorde innan jag fick medicinen och jag är orolig att jag inte ska kunna leva utan någon form av smärtlindring. De mediciner jag äter nu är lindring av nedtrappning samt paraflex, lergigan och Alvedon. Det får jag göra tills på onsdag. Hur jag mår utan dem har jag ingen aning om. Läkemedelsabstinensen sitter antagligen i 4 veckor till. Efter det kan jag ha besvär i upp till ett halvår. Så först om någon månad vet jag hur min hälsa är utan påverkan av opiaterna. Just nu är jag väldigt orolig att jag inte ska ha ett hyfsat liv utan medicin, för jag vill verkligen inte ta medicin!

Puss på er