Det suger att vara jag..
Jag har mått dåligt och inte orkat skriva.
Det var jobbigt på spelningen.. kände verkligen hur begränsad jag är, satt på en stol och försökte gunga med men hade så ont och var så stel i kroppen. Jag som älskar musik (och de va bra!) kunde inte njuta av det, jag va så arg på mig själv. P tyckte det var dags att gå hem vid en punkt, nästan hemma "stupa" jag och kroppen bara la av..
Dagen efter var inte heller så kul. Låg mest i sängen.
Igår däremot åkte vi till Avesta, det var nån marknad där och vi hade världens mysigaste dag! Vi satt vid vattnet i Hedemora och lyssnade på musik och drack cola och åt cheerios! haha..
Mamma berättade att en bekants vän ska ringa mig och prata. Hon har fibromyalgi och är runt 35.
Samtidigt som jag blir glad och känner trygghet i att få kontakter med samma sjukdom blir jag bitter eftersom de jag pratar med har accepterat sin sjukdom och lagt karriär mm åt sidan. Jag har inga planer på att göra det, och det är väl kanske det som gör att det gör mest ont i själen.
Jag är inte på något sett redo att trivas med att inte kunna göra saker med kompisar, gå ut, vara spontan och ha kul, dricka alkohol, resa, jobba med nåt kul- jobba sig uppåt, plugga vidare osv..
Ska nog inte fortsätta skriva.. är så arg på mig själv för att jag har den här jävla sjukdomen!!
Det var jobbigt på spelningen.. kände verkligen hur begränsad jag är, satt på en stol och försökte gunga med men hade så ont och var så stel i kroppen. Jag som älskar musik (och de va bra!) kunde inte njuta av det, jag va så arg på mig själv. P tyckte det var dags att gå hem vid en punkt, nästan hemma "stupa" jag och kroppen bara la av..
Dagen efter var inte heller så kul. Låg mest i sängen.
Igår däremot åkte vi till Avesta, det var nån marknad där och vi hade världens mysigaste dag! Vi satt vid vattnet i Hedemora och lyssnade på musik och drack cola och åt cheerios! haha..
Mamma berättade att en bekants vän ska ringa mig och prata. Hon har fibromyalgi och är runt 35.
Samtidigt som jag blir glad och känner trygghet i att få kontakter med samma sjukdom blir jag bitter eftersom de jag pratar med har accepterat sin sjukdom och lagt karriär mm åt sidan. Jag har inga planer på att göra det, och det är väl kanske det som gör att det gör mest ont i själen.
Jag är inte på något sett redo att trivas med att inte kunna göra saker med kompisar, gå ut, vara spontan och ha kul, dricka alkohol, resa, jobba med nåt kul- jobba sig uppåt, plugga vidare osv..
Ska nog inte fortsätta skriva.. är så arg på mig själv för att jag har den här jävla sjukdomen!!