malinsfibro

Jag är totalknäckt. Så jäkla pinsamt när man bara går sönder framför folk när man kämpar så för att inte visa. Hatar när man vet vad som väntas, att man vet att det kommer blir värre och värre och man kan inte göra nåt. Man känner bara nej nej nej jag vill inte! Orkar inte bli skitdålig nu. Vill bara söva ner mig tills det går över.
Blodtrycket är skitlågt nästan svimmar och hjärtat rusar. Jag är ledsen. Så skitledsen och inget kan jag göra än att vänta ut det. Att det blir värre. Först sen kan det bli bättre. Kan inte stå emot alls idag. När man vet vad som väntar. Ibland är man helt skyddslös. Det är det värsta. Vill bara hållas om så blir allt bra igen. Inte vara ensam. Bli distraherad. Vill inte va ensam men vill inte att nån ska se mig må dåligt. Hänger inte med i svängarna. Varken kroppen eller psyket. Blir så arg på mig själv att jag inte kan värja för det. Såna här dagar gör ont.