Som jag skrev i förra inlägget så vet jag numera att jag är värd en jävla massa! Haha, förstå mig rätt, jag är värd lika mycket som alla andra, och alla andra är värda lika mycket som mig :)
Förut kunde jag känna att "jag kommer aldrig kunna bli lycklig för att jag är sjuk", "jag kommer få nöja mig med det jag får" osv. Men så fel jag hade(känner jag iallafall)! Jag har sagt det tidigare; jag är Malin och min sjukdom är en del av mig men det är inte bara det jag är. Jag tror att varför folk tittar ner på en om man är sjuk är ren fördom och oförståelse! Det har nog alla som är sjuka känt mååånga gånger.
Visst, jag har sämre koncentration, minne och orkar inte så mycket som många andra. Men jag är snäll, älskad och älskar, bryr mig om andra och har kämparglöd! Jag vill komma nånstans i livet och även om jag inte kommer framåt karriärsmässigt just nu så arbetar jag konstant med att utveckla mig själv.
I dagens samhälle är den andra frågan du får vad du arbetar med. Den första är vad du heter. Varför ska ett yrke definera oss som personer? Alla människor är
mer än sitt yrke. Alla har sina olika kvaliteter. Om du jobbar på dagis sätts du i ett fack, om du är advokat sätts du genast i ett mycket mer respektabelt fack. Dagisfröken kanske volontärarbetar varje helg medan advokaten är elak mot sin fru, super och bråkar. Vem vet, men just i den där stunden, när du precis sagt vad du jobbar med kastas du snabbt in i ett fack.
Vad säger man då som sjuk? Om man säger som det är kan man vänta sig att personen vänder på klacken och går, tittar på dig nedvärderande eller tycker synd om dig. Fick du chansen att säga att du är en baddare på att simma, grym på att prata inför folk eller en fantastisk förälder? Näe, det fick du aldrig chansen till. Det var ganska ointressant.
Jag kan garanterat lova att jag kommit väldigt långt i min personliga utveckling sedan jag blev sjuk. Jag har tvingats lära känna mig själv och min kropp, på ett sätt som ingen av mina friska vänner kan. Det tycker jag väger mycket tyngre än om jag skulle tjäna 22 000 eller 23 000 i månaden. Jag har livserfarenhet, ökad förståelse och flyter inte med strömmen. Det är jag väldigt tacksam för, även om det är skönt att bara släppa det ibland och flyta med. Jag tror tyvärr att folk tror att om man är sjuk så är man alltid på något sett "efterbliven". Förstår ni vad jag menar? Att man på något sett inte är "normal"(avviker från mängden). Eller är det så att många som är sjuka ses som negativa, tråkiga och tragiska personer och att det generaliseras? Kankse anses man som svagare än andra?
VITA LÖGNER
Jag har provat med att säga att jag pluggar. Då får man alltid följdfrågor och folk verkar inte förstå när de gått över gränsen och det är dags att sluta fråga. Samma sak om jag säger att jag jobbar(har folk glömt bort den magiska gränsen för känsla och respekt?). Om jag säger att jag är sjukskriven verkar de tro att man är en "utsugare" som inte alls är sjuk. Säger man att man har ont och försöker bli bättre är det som att man inte försöker tillräckligt. Ingen är nånsin nöjd!
Numera börjar jag säga ifrån. Jag fick alldeles nyss ett mail där en gammal bekant skrev att han tyckte om mig ändå. Vadå ändå?? Vad har fibromyalgin med min personlighet att göra?? Han har överhuvud taget inte vetat om förrän nu att jag är/varit sjuk men helt plötsligt, när det lilla ordet
sjuk dök upp, så blev jag en helt annan människa?!
Jag skäms över de personer som inte har utvecklats tillräckligt för att inse detta, och kan inget annat än att le åt det och tycka synd om dom ;) Förståelse och insikt är bland det finaste som finns och jag är glad att jag besitter en liten del av detta :D
Kommentera gärna vad ni upplevt som sjuk eller frisk, åsikter om detta eller tips! :)
